Välkommen till S*Gammelmors

24 Juni 2009

Det har hänt mycket i mitt och mina djurs liv under det gågna året.

Tekla flyttade till sin familj i början av förra året. Egentligen hade familjen tänkt sej Tage men eftersom han gick och gömde sej och vägrade komma och hälsa på familjen så var det istället Tekla som charmade dom.

I början av förra sommaren blev jag tvungen att i all hast ge mej av hemifrån med djur och allt. Det blev ett minst sagt turbulent år för oss alla. Katterna fick under en tid bo på pensionat och Einar hos en väninna i Stockholm. Efter en tid lyckades jag ordna en liten lägenhet så vi kunde återförenas igen. Lägenheten var på bara 24 kvm allt som allt. Det var trångt och varmt under sommaren men vi var ändå tillsammans och i trygghet. Så strax före jul kunde vi äntligen flytta till en större lägenhet med både balkong och kök. Riktigt lyxigt kändes det.

Under det här jobbiga året så måste jag säga att jag beundrar mina djur. Dom har då tagit alla flyttningar med ro. Dom har aldrig visat några tecken på stress eller vantrivsel utan verkar trivas där dom är. Att ha flyttat från 7 rok till en liten etta tycks inte bekomma dom det minsta. Så jag kan skriva under på att Selkirk Rex är en mycket lätt katt att äga och har då absolut inga anpassningssvårigheter, inte ens i dom värsta prövningarna.

Jag vill passa på att tacka Mairon, Barbro & Elisabeth som ställde upp och tog hand om mina djur. Tack till Pia för att du orkade när jag inte orkade. Tack till kvinnojouren Moa som gav mej husrum den första tiden.

25 januari 2008

Då har det blivit nytt år igen och kattungarna är nu snart 3 månader gamla. Torsten och Ture har redan flyttat ut i den stora världen, nåja, ialla fall till Örebro och Halmstad. Det blev lite tyst och stilla här hemma när dom for men jag var ju ändå beredd. Det är väl lite det som är vitsen med uppfödning, att man ska sälja sina kattungar. Nu är det tre kvar hemma och det gör inget om ingen vill ha dom måste jag erkänna. Men jag är glad att Ture och Torsten har fått det bra i sina nya hem. Och enligt dom rapporter jag har fått så sköter dom sej också förträffligt.

30 oktober 2007

Idag blir kattungarna 1 månad gamla. Inte klokt vad fort det går. Nu är det verkligen full aktivitet i bolådan, alla klättrar iderligen både ur och i den. Fast mest ur, tror jag. Dom leker, både med varandra, och med sina leksaker.

Einar har ju inte kunnat hålla sej utan klivit över hindret och kommit in i "barnkammaren". Första gången kattungarna såg honom så spottade och fräste dom åt honom, men det märkte han inte. Hanna visade tydligt att hon hade fullt förtroende för Einar genom att helt sonika gå sin väg och lämna honom att ensam hålla reda på alla kattungarna. Behöver jag säga att han såg helt förtvivlad ut när alla kattungarna klev omkring överallt runt honom. Han vågade inte röra sej ur fläcken. Den lille tjockisen (4:an) verkligen älskar Einar. Så fort han får en chans så springer han till Einar och stryker sej mot hans tass (han når inte högre än så). Han brukar också klättra upp och sätta sej på tassen och titta beundrande upp på sin stoooora kompis.

Jag har då äntligen kunnat könsbestämma kattungarna. Det har verkligen varit ett dilemma. Trodde faktiskt ett tag att dom hade olika kön alla fem. Men nu är jag ändå till 95% säker på att det är 3 gossar och 2 töser. Så då blev det ju också lite lättare att ge dom namn. Deras personligheter har börjat träda fram ganska väl nu så det var inte så svårt att komma på vad var och en ska heta. Om du går in och tittar i mitt fotoalbum så presenterar jag gänget där med sina nya tjusiga namn.

20 oktober 2007

Idag är kattungarna 19 dygn gamla. Mesta tiden går åt till att äta och sova men dom har också börjat upptäcka varandra och det ser faktiskt ut som att dom leker och brottas ibland. Alla har nu öppnat sina ögon. Nr 4, som fortfarande är störst, var sist med att öppna dom. Dom har också börjat gå lite grann. Det ser riktigt skojigt ut när dom på skakiga ben tar stora sjumilakliv.

11 oktober 2007

Allt är bara bra med Hanna och hennes små. Dom äter, sover och växer så det knakar. Ca 15 gram om dagen ökar dom i vikt. 4:an, som ju var störst när han föddes, håller stilen och är fortfarande mycket större än dom andra. Idag har ögonen börjat öppna sej på 2:an.

4 oktober 2007

Sent på kvällen den 2 oktober kom då äntligen Hannas små bebisar.

På tisdagseftermiddagen började Hanna bli orolig. Hon jamade och visste inte riktigt vart hon skulle ta vägen. Jag satt och smekte henne över magen och då la hon sej på rygg och spann. Verkade tycka att det kändes skönt. Under kvällen fick hon mer och mer ont och man såg tydligt hur värkarna satte in. Det kändes väldigt jobbigt den här tiden att inte kunna hjälpa henne mer än att finnas där och smeka hennes mage.

Vid 19.30-tiden kom så dom första sammandragningarna och efter ett tag kunde jag se att den första bebisen var på väg. När väl den fösta hade kommit tog det bara några minuter tills nummer två och sedan nummer tre kom. Därefter var allt lugnt. Bebisarna blev torkade av mej och tvättade av mamma. Till slut hittade dom varsin tutte och låg där och snuttade sött tills dom somnade. Hanna låg lugnt och nästan sov hon med. Så efter en timme började jag plocka ihop för att själv gå och lägga mej. Då plötsligt, utan förvarning, så bara dök det upp en ny liten bebis och efter en liten stund ytterligare en. Så det blev alltså fem söta små varelser.

Hanna har visat sej vara en underbar mamma till sina små. Hon har från början tagit hand om bebisarna och hon donar och pysslar med dom dagarna i ända. Bebisarna äter och sover och dom ökar bra i vikt. Bilder på dom finns i fotoalbumet.

29 september 2007

Inga bebisar i sikte än. Trodde nåt var på gång igår när hon gick runt och provlåg "bolådorna" jag ställt iordning. Hon bäddade runt lite men sen har hon inte visat dom nåt intresse. Hon kanske bara ville testa lådorna lite och rätta till min bäddning.

I natt hade en liten skogsmus letat sej in i vårt hus, undan regn och rusk ute. Men den stackars kraken gick ett dystert öde till mötes när han mötte vår modiga Hanna i hallen. En riktig liten jägare är hon minsann, den stora magen till trots.

18 september 2007

Nu är det bara två veckor kvar till bebisarna kommer. Känns lite ofattbart att vi snart ska få smått. Var igår och inhandlade en hushållsvåg att väga bebisarna på. Bodil (Hannas svärmor) har varit jättegullig och skickat ett paket med diverse "bra att ha om det krisar" saker. En korg och en låda är bäddade och klara att användas. Hanna får själv välja vilken av dom hon föredrar. Så.. då ska väl allt vara klart då... Bara att vänta... och vänta..... och vänta.......

17 augusti 2007

Väntar med spänning på några tecken att Hanna väntar bebisar. Tycker nog att hon har blivit liiite rund, kanske, om man tittar väldigt noga. Men å andra sidan fullkomligt vräker hon i sej sin mat, sååå.... kanske, eller så börjar hon bli fet helt enkelt.

3 augusti 2007 

Så var vi då hemma igen efter en tur med husvagnen till Skåne. Att campa med Hanna var inga problem. Hon verkade faktisk trivas riktigt bra. I Skåne passade vi på att lämna Hanna till Bodil som äger den mysige, kramgoa lille nallebjörnen Vera.

Efter tre dygn hos Vera kunde vi sedan hämta en förälskad Hanna, som kärleksfullt pussade sin fästman farväl på nosen, innan vi packade ihop och begav oss hemåt. Enligt Bodil så hade kärleken blomstrat under den korta tiden. Så nu väntar vi med spänning på resultatet.

9 maj 2007

Hanna löper!!! Ingen tvekan den här gången  

Hon som alltid så snällt går och lägger sej tillsammans med oss andra har denna natt högljutt deklarerat att "nu är det dax"!!!

Trötta och hålögda släpade familjen sej upp i morse. Surt blängde vi på den lilla damen som helt oskyldigt satt och väntade på sin frukost. Janne försvann till jobbet surt muttrande nåt om nån galen hrrmm??? (hörde inte det sista han sa) Och jag och Einar släpade oss trötta till skogen för den dagliga morronpromenaden. När vi kom hem efter nån timme gissa vem som då låg och sov på min kudde, helt utslagen. Jojo.. det finns dom som har det bra. Men lite söt är hon allt ändå..

25 mars 2007

Nu har Hanna bott hos oss i en månad och jag måste säga att hon har då inte haft några problem att anpassa sej. Inte heller språket har varit några problem. Hon är en ljuvlig liten varelse som finner sej i det mesta. Inte ens Einars, ibland något enerverande, uppvaktning verkar bekomma henne det minsta. Mellan varven så jagar dom varandra så matterna står i givakt utefter väggarna, och tycker hon att Einar blir för vild tar hon sin tillflykt upp på nån närstående möbel tills han lugnat ner sej.

I sitt sätt är hon en nyfiken liten dam som gärna vill vara med överallt. Hon brukar storögt titta på när jag stryker tvätt eller lagar mat. Tv-tittande är också en av favoritsysselsättningarna.

Hon vill gärna prata och svarar när man pratar med henne. Däremot är hon aldrig skrikig eller jobbigt påträngande. Inte ens nu när hon löper.

"Ingen idé att du ger henne torrfoder för det hatar hon", sa uppfödaren när jag hämtade henne. Ha, tänkte jag. Torrfoder är bra mat, där finns alla vitaminer och mineraler och annat en liten kissse kan behöva. Jag ska nog hitta nåt hon gillar. Men ack vad jag bedrog mej. Att hon "hatar" torrfoder var då ingen överdrift. Nu har jag provat alla dom sorter jag hittat på marknaden och hon ignorerar dem alla. Nej det ska vara burkmat eller ingen mat alls. Jag har även försökt blöta upp torrfodret och sen blandat det med burkmaten, men nej då är hon hellre utan mat. Där fick ni alla kattfodertillverkare!

6 mars 2007

En vecka har gått sen vi kom hem Hanna och jag. Resan gick väldigt bra. Hanna skötte sej exemplariskt. Hon satt i sin bur på golvet bredvid mej under flygresan. I bilen på väg till flygplatsen jamade hon ihärdigt men under hela flygresan och i bilen hem sa hon inte ett knyst.

Chocken över att träffa Einar hämtade hon sej från ganska snabbt. Jag behöver väl inte tala om att Einar är överlycklig över att ha fått en egen liten misse att pyssla om. Och pysslar om henne det gör han då med besked. Flera gånger om dagen ska hon tvättas, tycker han, och hon finner sej ganska väl i behandlingen. Ja hon charmar verkligen alla där hon går omkring och bara spinner. Liten men totalt orädd.

9 november 2006

Nu är det äntligen bestämt datum för resan till Tyskland. Den 27 februari 2007 bär det av till Düsseldorf för att hämta hem min lilla Hanna, som vid det laget har vuxit till sej och hunnit bli en liten fröken på hela 9 månader.

Vid månadsskiftet januari/februari ska hon göra sitt rabiestest. Så det känns lite nervöst för att det inte ska bli godkänt.